Det här var kanske märkligt i mångas ögon, att Carl-Henning Wallberg är den person som Daniel Redén skickade frågan vidare till?
– Ja, lite överraskande är det för mig också. Jag visste inte att Daniel hade koll på mina hästar på den tiden när jag höll på.
Vi skjuter igång direkt och den första och viktigaste frågan Daniel har är: varför slutade du som travtränare?
– Det enkla svaret är väl att jag tappade sugen. Jag hade inte så många hästar i träning, men det fanns en lovande unghäst i stallet och när jag blev av med den kände jag att det var dags att sluta. Visst hade jag funderat i dessa banor lite tidigare, men med en fin häst i stallet är det lättare att gå till jobbet och beslutet kom där och då. Sedan höll branschen på att förändras så mycket också. Catchdrivers tog allt större plats och själv fick man vara glad om man fick köra 19:e hästen på listan. Tidigare hade jag kunnat hjälpa någon amatör med något speciellt, sedan kört hästen i lopp och även vunnit, vilket var väldigt roligt för alla inblandade. Det är inte samma sak längre och jag kan sakna den där biten, men samtidigt går det inte att säga så mycket, för travet engagerar fortfarande många människor och spelet går jättebra. Däremot är min åsikt att det blir allt svårare att hitta nya personer som vill in i travet. Det är i princip samma gubbar som kör loppen, samma ägare som köper hästar och på sikt vet jag inte om det är positivt med sådan utveckling.
Men du är fortfarande travintresserad? Du följer sporten?
– Absolut! Och jag körde till och med några lopp förra året, så licensen är kvar. Jag försöker hålla mig uppdaterad kring allt som händer och trav är kul.
Vad gör du idag?
– Just precis nu är jag ute med hunden, på gården dit jag flyttade 1974. Den ligger mellan Linköping och Åtvidaberg och gården var min pappas föräldragård. Tanken var att jag skulle bli bonde från början, men det fanns hästar här och det var väl tur, på sitt sätt.
Du verkar nöjd med tillvaron?
– 2020 var inget bra år, det måste jag säga. Jag fick en cancerdiagnos och tvingades till tre stora operationer efter att metastaser bildats i lungorna. De är ju otroligt duktiga, läkarna idag, men skiten kan ju som bekant komma tillbaka. Jag säger att jag är frisk idag, från cancern, och jag är väl ingen jättepessimist i grunden. Inte för att jag är känd som någon optimist heller, men i det här fallet får jag ta bekymren när de kommer. Jag kan liksom inte göra så mycket åt problemen innan de dyker upp. Förra året avslutades också med att jag fick Covid-19 och blev liggande några veckor över jul. Det i sig var ingen fara just då. Jag fick 39 graders feber någon dag och sedan satt hostan kvar, men det var efteråt det blev tyngre. Jag orkade ingenting. Att gå 100 meter utan att vila gick inte.
Oj. Det här låter inget vidare.
– Nja, jag bekymrar mig som sagt inte för det här, då får jag inget gjort, utan tar problemen när de kommer. Har jag otur blir jag påkörd av en bil idag och det är inte så mycket att göra åt det just nu, innan det hänt.
Vi byter från detta allvarsamma läge till en fundering från Daniel igen. Han fastnade ju för dina hästar när han var väldigt ung. Han har till och med, lite löst, sagt att dina hästar Hanna Hebre och Another Lord var starkt bidragande till att han ens gav sig in i den här sporten. Och Another Lord…han gick obesegrad fram till Kriteriet, så då undrar vi: hur kunde han förlora då?
– Ha ha…Stafettkörning svarar jag då. Jag hade aldrig tryckt av honom från start, men gjorde det då och det hade nog de andra kuskarna inte väntat sig. Fler trodde på sina hästar den dagen och någon blev tjurig på en annan, så när det kom hästar i tredjespår svarade dödenskusken ut denne och det där kostade. Jag minns att Stig H (Pont Neuf) också var på väg i tredjespår rätt tidigt i loppet, men han fick lugnt backa tillbaka för det var någon annan som hann gå före honom. Och så vann Stig H till slut, som han brukade göra i de här loppen.
På tal om Stig H. Hur var ditt förhållande till honom som konkurrent på banan? Han var uppenbart svår att slå, men såg du på honom som inspirationskälla mer än som en tuff konkurrent?
– Jag beundrar Stig H mycket för allt han gjort i den här sporten. Jag hade gärna haft hans fina hästar i mitt stall, men det hade inte betytt att jag hade vunnit lika mycket. Stig H var helt outstanding under många år.
Du själv, vet du hur många lopp du vann?
– Som kusk tror jag att det blivit runt 560-570 segrar, vilket är rätt bra för jag körde ju mest mina egentränade. Mantorp är en rätt svår region i den meningen att Östgötaslätten inte är en genuin hästmark. Jordbruket har tagit stor plats där i och med alla öppna ytor och fält, så hästarna har inte haft en naturlig plats här, vilket påverkat hela kedjan. Uppfödningen har varit tunn måste jag säga och ingen har satsat stort på vare sig bra hingstar eller ston. Därför är det lite lustigt att det ändå fostrats så pass många profilhästar runt Mantorp genom åren. Idag är Östergötlands län faktiskt ett av landets hästtätaste och det är då främst ridhästar som dominerar.
Nu. Hanna Hebre?
– Ja, henne tränade jag och hon var en bestämd dam som hade oerhört svårt att gå felfritt i början av karriären. Hon hade ett stort överbett, ovanligt stort och det var kanske en slump som gjorde att vi kom rätt på henne. Jag minns att vi skulle göra en start i Kalmar, voltstart och det råkade bli en himla massa omstarter i det loppet, så i samband med en återkalld start hoppade checkremmen av, så vi slet bort den och provade utan. Då skötte hon sig perfekt och vann. Där vände det för henne kan man säga och antagligen gjorde hennes överbett det i princip omöjligt för henne att använda checkrem. Hon var väldigt fin och bra, Hanna.
Tänker du ofta på alla fina hästar du tränat genom åren?
– Vist gör jag det för det var ju så roligt med just fina hästar, det tycker jag fortfarande. Att slita dagarna i ända för att ha en häst som kan bli sexa som bäst, det var inte så uppmuntrande och man blev kanske lite bortskämd med de fina hästarna jag hade i träning.
Men fina hästar kan ju bli fina för att tränaren är duktig också…
– Ja, jo, helt talanglös var jag nog inte.
Apropå det, hur tränade du? Daniel är intresserad av din träningsfilosofi.
– Vi tränade hemma och i anknytning till gården fanns en grusgrop med natursand som underlag så där anlade jag en slinga på cirka tre kilometer, lite kuperat var det också så vi kunde köra så kallade backjobb med hästarna. Folk som visste mycket undrade om det verkligen var bra för hästarnas bakknän det där, men när Åke Svanstedt några år senare slog igenom med samma sorts träning var det ingen som frågade det mer. Sand och backe i kombination var det jag körde på och det fina var att jag inte behövde köra så fort med hästarna för att de skulle bli trötta. Den dagen jag kunde öka med dem i sista intervallen, då visste jag att de var bra nog för start.
Det där låter bekant. Det är ju rätt fascinerande att Daniel har haft dig som något av en idol utan att veta om hur lika ni filosoferar om träning. Du var före din tid med sand och backe alltså?
– Sand vet jag att Magnus Sandgren hade börjat träna på innan jag gjorde det, men det var inte många tränare runt om i landet som körde på det viset.
Jag ser framför mig en vår- eller sommardag 2021 där du tar bilen och siktar mot Furuby Gård. Det känns som att du kommer att gilla en intervall eller två i sanden hos Daniel.
– Oj, det låter ju spännande. Jag får ta och fundera på ett besök, det lovar jag.
Ja, kom och kör ett par turer. Nu, det sista. Du ska skicka vidare stafettpinnen i denna serie och jag undrar om du har någon person du vill att vi ringer?
– Ja, men det här var svårt. Jag ger er ett namn i alla fall, så får vi se hur det går.
Vi tackar så mycket för att du ville vara med och så hoppas jag att vi ses i vår.
– Tack själva. Det var roligt att vara med.