Vi är fyra vänner som hållit ihop rätt tight sedan 1981, typ. Fyra grundskolekamrater i 46-årsåldern som alla råkat hamna inom 15 kilometers radie och då cirka 17 mil söder om ”hemstaden” Gävle. Gott nog så kan vi enas om, men det fina – och som snart ska tangera själva travtemat – är att vi varje höst sedan 2009 gett oss sjutton på att tillbringa en helg tillsammans, där olika upptåg stått i centrum för varje träff.
Segling var återkommande tema mellan 2009-2014, därefter blev det cykling i Sälen, hummerfiske i Smögen eller en lugn fiskehelg på en ö norr om Gävle. Det var just på en sådan ö-resa under valhelgen 2018 som undertecknad smidde planer på ett något större äventyr för 2019 och halvt på skämt slängdes ”jag bjuder på en resa till Paris nästa år” ut. Och så blev det. Biljetterna för oss fyra bokades redan i november 2018 och helgen var spikad. Trav då? Jo – och jag hade ingen aning – det vankades storlopp i Paris just den helgen vi skulle resa söderut och jag hade plötsligt fått gratishjälp med de tilltänkta aktiviteterna under dagarna i Frankrike. Vad ingen av oss visste, inte ens en månad innan avfärd, var att Propulsion skulle starta och mina tre icke-travälskande vänner fick uppleva något magiskt på Vincennes den där lördagen för ett år sedan.
Det var då och nu har en ny helg passerat. Vi valde en lugn variant i år, fiske på Eskön med god mat och härligt snack, inget annat. Men, som de andra tre brukar säga: du kan inte släppa jobbet, du har alltid lopp att titta på i din telefon. Så jag fick på fredagskvällen förklara att vi åter hade chansen att tillsammans få se en av stallets stjärnor försöka sig på ett större europeiskt lopp och att det skulle kunna gå vägen, hela vägen. Nu gjorde det inte det. Zarenne Fas blev för tuff i Helsingfors, men mina vänner tyckte ändå att det var rätt spännande.
En natts sömn fick åtminstone en av vännerna att fundera lite på livet som travtränare, på resorna och ifall Daniel verkligen åker på trav, jämt? Jo, så är det ju oftast och det blir tvära kast, men så förklarade jag också att Jenny (Sundin) som sköter Double Exposure minsann inte hade någon lättare helg att vänta. Båt tur och retur Helsingfors med i princip konstant jobb, hem, lasta ur, lasta om och så tidigt iväg i buss mot Malmö. Nu vet jag att det här inte på långa vägar är något unikt i travsporten, att skötare sliter, reser och jobbar för det de brinner för, men nog är det unikt ur ett allmänt arbetslivs synvinkel?
Så visst kändes det rätt fantastiskt att Jenny idag fick le framför kameror efter Diana Zets seger i Derbystoet på Jägersro. Största av grattis till henne, största av grattis till Caroline Närström, Michaela Magnusson och Pär Pergenius som sköter Milady Grace, tvåa, Alaska Kronos, trea och Award Kronos, femma. Bättre utfall efter den imponerande kvalkvällen för ett par veckor sedan gick knappt att få och Diana Zet och hennes facit är smått osannolikt. Idag var hon inte ens på hugget. Brunstig och kissnödig började hon dagen på Jägersro med att visa sin status rätt tydligt inför värmningen och väl där, på banan, var tränare Redén långt ifrån lika nöjd som inför uttagningen. Ändå grejade hon det. Tyvärr med en skada som resultat då hon trampade sig efter målgång när travet inte längre höll ihop. Risken är stor att det här var hennes sista start för året, eller kanske till och med i livet. Skulle fallet vara så kan Diana Zet i alla fall titulera sig mästare i Oaks, Drottningpokalen, Stochampionatet och Derbystoet och jag törs sticka ut hakan och säga att det kommer att dröja innan ett annat sto samlar de troféerna.
Vi hyllar förstås Derbyvinnaren Hail Mary, Robert Bergh, ägarna och skötaren Charlotte Andersson. Charlotte gästspelade hos oss i samband med Robert Berghs flytt till Åby och gavs sedan möjlighet att återvända närmare Sollefteå i och med Bergharns utökning av stallet i Sundsvall. Roligt för Charlotte idag!
Och inte är vi ledsna över att bli tvåa i Derbyt med Don Fanucci Zet. Det hade kanske varit en lite för bra saga om avelshingsten Hard Livin plockat hem båda Derbyloppen samma dag. Tvåa bakom Hail Mary kändes som en halv seger, det måste jag medge och Don Fanucci har, precis som Hail Mary, bara börjat karriären. Victoria Sakariasson sköter den läckre hingsten och hon, precis som alla andra hårt arbetande skötare ska hyllas. Och nu höll jag på att glömma…SRF Stables Bucks To Burn vann ju V75-avslutningen, lite i skymundan och den segern kategoriseras in i facket mest välförtjänt, i år. Ninni Gardelin sköter.
Skötarna och hästarna, stallets viktigaste kapital, men självklart (och jag gissar att han skulle bli aningen ledsen på mig om han inte nämns i hyllningstexten) gör tränaren Daniel Redén att alla vet vad de ska göra på jobbet. Jag läste någonstans tidigare idag att han lika gärna kan sitta på altanen och titta på när personalen får allt att rulla. Så kanske det är, men det är också han som en gång i tiden sett till att allt började rulla så bra.
Slut för idag. Slut för helgen. Nästa år åker fyra vänner till Schweiz alper för att under tre dagar bestiga bergstoppar. Bara det där dumma viruset gett med sig.
Thomas Hedlund