Från Mantorp till Skåne, eller Stockholm om vi ska vara korrekta, då tidigare Jägersrobaserade galopp- och travtränaren Hans Adielsson ju tagit sig norrut sedan några år tillbaka. Idag bor Hans och hans fru Mai alldeles i närheten av Stig H Johanssons gård Stora Alby och det har förstås att göra med att sonen Erik och hans familj huserar i samma område.
Men…som vanligt ska vi låta herr Redén sticka in en fråga och det passar rätt bra att inleda med den Hans. Östersund är staden där du växte upp, vilket kanske inte alla vet, och Daniel är nyfiken på hur det kom sig att din väg gick från Jämtland till att bli en av landets främsta tränare i två olika grenar av hästsporten?
– Ja, det var i Östersund jag växte upp, som sagt och där gick jag under ett antal år i stallet hos Axel Jonsson. Mellan 1950-1957 var jag i hans stall och kom där i kontakt med nordsvenskar och övriga travare. 1957 flyttade familjen till Malmö av en enkel anledning egentligen. Farsan tyckte att vi skulle ha nära till ett av landets två universitet och på den tiden fanns det bara två sådana i landet, i Uppsala och i Lund. Det kom sig så att jag sökte mig till travbanan, den fina travanläggningen i Malmö och det var ju en fruktansvärd happening när man fick köra häst på stora banan. Och upplevelsen att från banan få se alla dessa fullblod som tränade bet tag i mig. Jag blev förälskad i dessa hästar och 1964, året efter jag gjort lumpen på K1 i Stockholm, red jag lopp på Jägersro. Det var galopp för hela slanten efter det.
Så det som började med trav i Östersund mynnade ut i galopp och snabbare hästar i Malmö?
– Hjärtat slog för galoppen, så var det, men jag körde lite trav vid sidan av också.
Hur gick det med det där du skulle göra i Lund då?
– Jag läste på universitetet under de här åren också och fick två betyg i engelska, men det var hästar som gällde för mig. Men, för att hålla morsan lugn läste jag fyra kurser med avsikten att så småningom bli lärare, så det blev två betyg även i tyska och det är faktiskt något jag är otroligt stolt över; att ha rott i land två betyg i två olika ämnen. För att ta siktet mot läraryrket läste jag även fonetik och pedagogik, två ytterst användbara kurser om man vill bli lärare och mellan 1970-1973 arbetade jag på högstadiet. Det var faktiskt jäkligt roligt.
Hästar, universitet…och sedan?
– Ja, jag tog ut licens 1972, samtidigt som jag jobbade som lärare och antalet hästar i stallet började öka så jag begärde halvtidstjänst i skolan, tjänstledighet kanske det var och nu när jag tänker efter är jag nog fortfarande tjänstledig, för det är ingen som hört av sig om det där.
Du har bott i Umeå, Vilhelmina, Östersund, Malmö och nu Upplands Väsby. Vad är hemma för Hans Adielsson?
– Malmö är hemma. Det är inte så att jag sitter och saknar Malmö varje dag nu, men så stor del av mitt och Mais liv är knutet till den staden så därför blir det ”hemma”.
När flyttade ni från Malmö?
– 2018, när jag slutade som tränare, tyckte Erik att vi skulle flytta upp till Stockholm för att kunna umgås mer med familjen, med Erik, hans fru och deras barn. Jag ville nog gärna fortsätta som tränare egentligen, men efter 45 år i yrket har kroppen fått svettats ordentligt många gånger och den har utsatts för slitage. Men jag måste säga att jag saknar nerven hästsporten ger…det känns lite tomt faktiskt även om jag får min nerv genom Eriks medverkan i sporten.
Hur ser livet ut idag då?
– Dagarna blir lite långa när man inte längre är med i branschen på samma sätt som tidigare, så är det och vi har varit jäkligt försiktiga i den här pandemin som drar runt. Vi är ganska isolerade på Stora Alby och vi kan gå mil utan att träffa en enda människa. Vi är väldigt försiktiga och längtar tills vi får träffa folk som tidigare igen.
Säg något om Erik.
– Erik, ja…folk brukar fråga mig om jag är stolt över honom och det är jag. Över hans karaktär som människa. Jobbet är en sak och det här kanske låter konstigt när jag säger det, men kuskar och tränare som lyckas och är duktiga har ju det här som jobb. De blir omskrivna i spaltmeter i pressen, men det är ju deras jobb.
Men alla kan ju inte bli lika duktiga, eller?
– Vi har ett gäng kuskar som är bra på det de gör och det skiljer inte så mycket dem emellan. Jag brukar säga att det är hästarna och formen som avgör hur resultatet blir många gånger i travet idag. De ska göra sitt jobb på banan och det gör de jäkligt bra alltså. Det är hårt arbete bakom för att nå en viss nivå i den här sporten. Hårt arbete och en ambition att nå någonstans gör att man kan få framgång och jag lyfter på hatten för alla som lyckas så bra.
Okej. Det är ett jobb det här, vi kan vara överens om den saken, men du själv har ju också varit framgångsrik, både inom galoppen och i travet. Är det inte lite blygsamt att då bara säga att det är ett jobb? Jag menar, du måste väl i någon mening också ha varit duktig?
– Jag är helt säker på att det hårda arbetet gav resultaten vi fick. Det är hårt arbete som räknas om man vill komma någonvart.
Ny fråga, lite på samma tema. Hur nyfiken har du varit på dina kollegor under de aktiva åren? Och då är jag mest intresserad av travåren.
– Jag har inte varit rädd för att titta på hur andra tränare gör. Jag slutade med galoppen 1988 och då for jag tidigt upp till Stig H för att se hur han tränade. Senare skulle jag intressera mig för vad Kari Lähdekorpi gjorde, när det gick som allra bäst för honom, så jag åkte dit och var med och körde. Flemming Jensen tittade jag på när han galopptränade hästarna i sanden, vilket vi också gjorde och jag tog alltid något med mig från varje ställe, utan att för den sakens skull avvika från min egen röda tråd när det gällde träning av hästar.
Du var i England under några år…
– Ja, runt nyår 2009 fick min travtränarkarriär ett snabbt slut, av olika anledningar och under 2010 flyttade vi till England och Erik Pensers galoppstall. Jag hade haft kontakt med Erik sedan tidigare och gavs den här chansen, vilket jag är oerhört tacksam för. Jag längtar faktiskt tillbaka till England…blir nästan nostalgisk när jag tänker på åren vi hade där. När vi kom hem igen 2013 drog jag igång som galopptränare på Jägersro igen och det är bara att konstatera att galoppen haft övertaget i mitt liv, även om jag lade 20 år inom travet.
Nu säger jag 1995, Elitloppshelg, soligt och varmt och där dyker två fantastiskt vackra hästar upp i startlistorna med en ny, hungrig kusk vid namn Erik Adielsson. Hästarna var Dream Lover och Easy Lover. Som åskådare från sidan var det här något nytt och snudd på exotiskt, att en 21-årig minst sagt oprövad kusk fick köra två ganska stora lopp på världens största travdag. Och…vilka fina hästar det var.
– Tveklöst var det så att jag var för dålig tränare för att göra hästarna rättvisa och jag är ganska säker på att vi skulle ha förbättrat resultaten för dem båda om jag hade haft mer erfarenhet som travtränare. Men det var en stor omställning att gå från galoppen till travet, helt klart var det så och jag är en ”slow learner”. Jag hade svårt att få kläm på saker och jag var rent ut sagt för dålig. 2000-talet var bra för oss och vi hade fina resultat, men jag hade fått hitta lösningar på att bli bättre i mitt yrke. Jobba hårt, igen, du vet. Att Erik fick chansen så tidigt med dessa hästar är helt och hållet Lars Thulins och min bror Görans förtjänst. Lars hade satsat på mig redan 1972 och hade ett tag över 70 hästar och han tvekade aldrig när jag föreslog Erik som kusk till hästarna. Jag minns också att Erik ofta körde provlopp på Jägersro under hans ungdomsår och då sade min bror Bengt att jag inte längre behövde leta efter en annan kusk till stallets hästar, men det var Lars och Göran som gemensamt drev fram Erik till att bli kusk.
Och det var kusk han skulle bli.
– Jag förstod tidigt att det här var en sport för formel-1-förare. Expertkillar skulle komma att behövas för att köra lopp, det såg jag ju också genom galoppen där lätta killar gjorde jobbet på banan. Erik hade det som krävdes och med Lars och hans hästar i ryggen kunde han utvecklas genom att få många chanser med bra hästar.
Jag gissar att du följer travet noggrant än idag. Ser du några nya talanger vara på väg uppåt?
– På kusksidan har vi bröderna Djuse som tar för sig rejält i stora sammanhang redan och det finns massor av unga killar som håller på att växa in i sporten, både som kuskar och tränare.
Du säger killar. Är det en brist på tjejer som slår sig fram tycker du?
– Emilia Leo är en tjej som är jätteduktig, både i sulkyn och i sadeln, men känslan är att man idag måste vara allierad med ett stort stall för att nå riktigt långt. Har man inte hundraprocentig backning blir det svårt att nå toppen. Montétjejerna som rider är idag jäkligt duktiga och jag skulle inte ha något emot att se dem inom V75 oftare än idag, med hästar som tillhör den bättre kategorin. Jag följer tjejerna och ser hur de utvecklas för varje år, dessutom rider de med väldigt fin stil.
Berätta för oss vad som intresserat dig vid sidan om yrket i hästsporten.
– Det är klart att jag intresserat mig för annat än trav och galopp, men jag kan säga att jobbet har varit allt eller inget för mig. Jag har varit i stallet varje dag, året runt och hästar har verkligen varit mitt allt.
Så om det varit så, då kan du idag titta tillbaka på alla pokaler och segertavlor du vunnit och vara stolt över din karriär?
– Det är klart att man sneglar mot det som varit ibland och konstaterat att vi varit med om många roliga stunder, men jag tänker inte på de 20 klassiska segrarna inom galoppen eller på någon speciell häst. För mig har det alltid handlat om ett jobb. Det som varit är glömt, både inom travet och galoppen och jag skänker inte en tanke på det som var igår. Däremot måste jag säga att Eriks karriär är det som håller mig vid liv i sporten. Hans framgångar håller mitt humör uppe och jag följer hans framfart noggrant. Det Erik sysslar med är utan tvekan det roligaste som hänt mig i hästsporten och en lördag med V75 utan att han är med…ja, då kollar jag resultaten efteråt. Erik håller min gnista uppe.
Hans. Du fick stafettpinnen från Thomas Knutsson på Mantorptravet och nu är det din tur att skicka frågestunden vidare. Har du funderat ut någon intressant person anknuten till hästsporten som vi kan ringa?
– Ja, jag skickade faktiskt ut en remiss till några personer, på namn jag funderat på och jag tror att jag har ett intressant förslag att ge dig.
Det låter trevligt. Vi får tacka för att du tog dig tid och för att du ville vara med.
Som vanligt avslöjar vi inte namnet på nästa gäst här och nu, men vi kan säga att vi har en ambition att inom kort sticka in en joker i denna serie. En joker kan vara vilken person som helst i hela världen och det är Daniel som kommer att använda jokerkorten vid särskilda tillfällen. Så det kan alltså komma in en annorlunda, spännande gäst innan Hans Adielssons stafettkamrat presenteras. Vi får se hur det blir.