Sven Melander

26 mar, 2021 | I huvudet på...

Från Hans Adielsson går intervjuserien vidare till Sven Melander, en av landets mest kända underhållare. Sven Melander alltså, här, hos oss.

Daniel: ”Hallå Sven. Vad kul att du vill vara med här och det känns ju aningen märkligt att sitta och prata med någon som typ varit med under ens uppväxt”.

Sven: ”Ha ha! Ja, det är ju charmerande att man varit med i folks uppväxt och det är ju skönt att se att ni ler, då borde det inte ha varit så jävligt att ha sett mig”.

Daniel: ”Nej, det var det verkligen inte. Det är väl ingen överdrift att säga att du varit med och skapat underhållning i större skala än de flesta andra i branschen. Men jag har en fundering kring komiker i allmänhet, för vi kallar dig komiker här idag, och det är det här med djupa dalar. Folk som gör andra människor glada har, inbillar jag mig, ganska lätt för att själva hamna i svackor, att de mår dåligt psykiskt rent av. Ligger det något i det påståendet?”

Sven: ”Det finns en gammal figur, den gråtande clownen, alltså clownen som roar alla, men som blir väldigt ledsen när han drar sig tillbaka…Komiker är väl egentligen som travtränare, poliser, brandmän eller som vem som helst, de lever ett vanligt liv, men visst kan en del bli berusade av den eventuella framgången och senare må dåligt. Jag minns att jag pratade med Stellan Skarsgård vid ett tillfälle och han hade jobbat med Robin Williams, antagligen under inspelningen av Good Will Hunting och där kunde Stellan sitta ensam med Robin och prata om allvarliga saker, om livet och plötsligt kom en tredje person in i rummet och Williams blev en ny människa. Han slog på Robin Williams som Robin Williams var känd som. Varje mening man säger måste inte alltid ha en knorr och visst har även komiker sina dalar. Jag menar…du Daniel kan ju vinna lopp på Solvalla och man riktigt ser hur glad och nöjd du då är för stunden. Nästa dag är det en häst som inte känns som den ska och då gräver du ner dig. Förstår ni vad jag menar? Man har bättre och sämre dagar.”

Daniel: ”Så är det givetvis med livet. Men du, hur kom du egentligen på att du är rolig? För du har ju gjort väldigt många roliga saker, framförallt i tv.”

Sven: ”På min tid, det var väl strax före kriget, så fick jag ofta stå i korridoren när jag gick i skolan. Jag pratade jämt och folk skrattade åt det jag sade. Jag hade också en far och en morfar som var väldigt roliga, så det låg väl i blodet på något sätt. Egentligen är jag utbildad byggnadsingenjör och efter lumpen läste jag på journalisthögskolan. Att därifrån halka in på scenen…
Det är en jävla kick att få folk att skratta, att se när lamporna tänds när man står på scenen eller i en studio och jag tycker väl om att stå i centrum.”

Daniel: ”Tänker du tillbaka på någon speciell karaktär och blir, typ nostalgisk? Vi som jobbar med hästar kan ju tänka på hästar vi haft i stallet och minnas positiva stunder med dem, är det samma sak för dig, att du saknar Steve med Lloyden?”

Sven: ”Nej, faktiskt inte, men visst kan jag tänka på vissa stunder med glädje och stolthet över det jag gjort. Sedan har faktiskt just Steve med Lloyden en speciell plats i mitt hjärta. Allt med honom är så fel, hans dialekt, kläderna, bilen, ja allt och dessutom har han en kvinnosyn som är höger om Hitler, ändå är han en vinnare på något vis. Alla människor är rädda för att vara fel och Steve är så fel att han inte ens förstår varför andra inte är som han. Och på tal om Steve. Han fick sin form i en revy på Berns och senare skapades bandet Steve And The Lloyds som sponsrades av Linjeflyg och då kallade vi det hela ”Rockflyget”. Det här var i samma period som Thomas Ledin skapade Rocktåget varje sommar.”

Daniel: ”Jag kom på en sak nu. Jag måste fråga, har Werner och Werner skrivit en kokbok där ett av recepten var köttbullar med ananas och ris? Jag vill minnas att min mamma lagade den här rätten varje vecka när jag var liten och att den kom från Werner och Werner.”

Sven: ”Nja, det var nog ingen kokbok direkt, men vi gjorde ett litet häfte med olika recept i samarbete med en köttfabrik. Däremot har jag skrivit andra kokböcker. ”Upp i vikt kvickt med Sven Melander” till exempel (skratt).”

Thomas: ”Från det ena till trav. Hur ser förhållandet till hästar och trav ut?”

Sven: ”Först…jag måste fråga, Daniel, du som håller på med det här, varför får jag känslan av att vissa hästar alltid får spår tolv när de startar? Vi har en häst efter Joke Face som jag deläger och hon drar alltid spår tolv.”

Daniel: ”Ja, man kan få känslan av att vissa hästar alltid får dåliga spår, men det kan också vara andra som nästan alltid får bra spår. Jag vet inte om vi kan lita på den där slumpmaskinen riktigt (skratt).”

Sven: ”Det är lurigt det där. Annars är mitt förhållande till trav att jag håller koll. Jag åker gärna med EquiTours till Paris när det är Prix d’Amérique och Elitloppet besökte jag ofta förut, idag mer sporadiskt. Själva intresset för travet har funnits med sedan barnsben och jag har faktiskt sett Frances Bulwark tävla en gång. Första Elitloppet såg jag 1967 eller 1968 och så har jag ju så klart ägt en massa dåliga hästar genom åren. Det är förbannat kul med hästarna alltså och jag har aldrig varit någon spelare. Travet är spännande nog ändå, utan att jag behöver spela och jag har stor behållning av att titta på uppvärmningar för att sedan se hur det utvecklar sig i loppen.”

Thomas: ”Har du något favoritminne i travet?”

Sven: ”Det finns så himla många och det är svårt att bara välja ut ett, men den bortre långsidan av Pine Chip i Elitloppsförsöket 1994, där såg man en annan ras av häst på något sätt. Det var mäktigt. Ego Boy förstås, det ögonblicket är svårt att slå, när han vann skiljeheatet mot Flower Child 1973. Men jag har haft turen att få uppleva så många stunder i travet som är värda att minnas. Jag var med och guidade resor till USA tidigare och första gången jag kom till Hanover Shoe Farm var mäktigt. Sådana gånger klappar hjärtat lite extra, men sporten i USA är jag inte så förtjust i. Hambletonian till exempel, har jag varit på några gånger och jag tycker inte att det är lika roligt som Prix d’Amérique. Travet i Amerika är utdöende ur publiksynpunkt och man kan ju fråga sig, vem fan tar med sig sin familj till banan för att se kuskar slå enhandare på hästarna i 450 meter? Det är ju ren idioti och ta hästarna i en Hambofinal som exempel, de är ju där för att de har rätt inställning, rätt skalle, då behöver väl kuskarna inte sitta och slå som de gör. Jag kan inte förstå det där.”

Daniel: ”Ja, jag har alltid sagt så här: de amerikanska hästarna älskar jag, men sporten ger jag inte så mycket för.”

Sven: ”Om jag återgår till travet i stort så har sporten utvecklats så mycket. Allt är så professionellt idag och tänk när en sådan häst som Express Gaxe slog igenom och han så småningom skulle vara med i Elitloppet. När Axelryd fick frågan om vem som skulle köra hästen var svaret självklart att han skulle göra det själv. Sådana saker är roligt med travet tycker jag och i grunden byggs sporten på bygdetrav, eller, allt vi ser idag har sitt ursprung från tävlingar som kan liknas vid bygdetrav. Idag är det catchdrivers som gäller och det har jag aldrig varit speciellt förtjust i…”

Daniel: ”Jag använder ju hyrkuskar, men det är ju ditt fel. Utan dina kinaköttbullar hade jag kanske kört mer själv.”

Receptet från Werner och Werners kokbokshäfte.

Sven: ”Ha ha! Ja…Jag kommer att tänka på så många saker när jag pratar med er nu och måste berätta en rolig grej jag var med om när jag jobbade på sportredaktionen på Aftonbladet för en himla massa år sedan. Jag och min fotograf skulle bevaka bordtennis-VM i Sarajevo och på vägen hem flög vi vidare till Frankrike för andra reportage. Det visade sig att vi inte fick tag i personen vi skulle intervjua och där satt vi i Paris utan egentlig uppgift att ta oss an. Så jag sade till min kollega att vi kunde åka ut till Vincennes och kika lite. Det var en vanlig kväll och jag hade ingen aning om vilka hästar som startade, det var ett rent spontanbesök och det visade sig att man körde någon sorts internationell kuskmatch just den kvällen. Hervé Fillion, kusken som var först i världen att nå 10.000 segrar var där, så vi var snabba upp med presskorten så vi kunde komma in på stallbacken. Alla andra jobb sprack, men så fick jag ett jätteknäck med Hervé Fillion som kunde publiceras. Han var för övrigt väldigt trevlig, Hervé.”

Thomas: ”Det är ju uppenbart att du kan trav och jag blir lite intresserad av varför du inte ”använt” trav mer i någon av alla dina sketcher eller tv-program?”

Sven: ”Ja, nej, det har jag inte gjort, däremot var jag delaktig i en ungdomsserie som utspelade sig på travbanan. Den hette ”Detektiverna” eller något liknande och där spelade jag en suspekt jugoslavisk gangster. Annars är det badmössorna som förknippas med mig och trav-tv och där blev det en jävla strid. Det var ett jävla liv om hur tramsigt programmen var, men vi hade ett uppdrag och det var att få människor som inte var jätteintresserade av trav att lägga en femma eller tiokrona på en häst någon gång. Det gnälldes i Trav och Galoppronden, vilket inte störde mig så mycket just där, jag hade skakat av mig värre saker än så, men Hans G Lindskog var bekymrad över läget och så småningom skrevs en krönika i Margareta Wallenius-Klebergs namn i Ronden. Jag visste att Bo ”Red Mile” Fransson var skribenten bakom texten och när den kom ut skrev jag ett svar. Och jag inledde mitt svar med: ”I en sällsynt illa skriven artikel har hästhandlaren Margareta…” Det här utspelade sig i samband med Elitloppsveckan och när jag gick över publikplats, på väg till restaurangen den helgen blev jag påhoppad av olika personer som skrek och härjade att jag inte hade där att göra. Jag hade nämnt i min text att Elitloppet var en fyllefest, vilket jag tyckte. Och just det är en annan sak jag aldrig förstått. Det är världens bästa travsport, den bästa sporthelgen på året och då ska vi ha drängfylla på arenan. Jag fattar det inte.”

Daniel: ”Jag kan inte sluta tänka på Steve…vad tror du att han skulle döpa en häst till? Och nu har du chansen att dra till med något.”

Sven: ”Faktum är att en häst blivit döpt med anknytning till honom. Berit Lloyd fanns det en häst som hette för många år sedan och det kom ju från Steves fru, Berit. Det där med Lloyd är ju rätt kul faktiskt och det sprang runt en massa hästar med det namnet i södra Sverige förr och på Jägersro fanns en häst som hette Rappe Lloyd, han tjänade en hel del pengar faktiskt. Hur det var så fattade jag tycke för just Rappe Lloyd, han blev en favorit för mig, en häst som fångade min uppmärksamhet, men när jag tänker tillbaka så har det ju funnits massor av hästar med fina namn. Tänk Rangoon, Tampico…vilka fräcka namn och jag tror att sporten har behov av att hålla hästnamn vid liv under flera säsonger.”

Thomas: ”Ja, vad tror du är viktigt för travet i stort?”

Sven: ”Först måste man ju konstatera att travet som affärsbildande rörelse varit en succé, så är det så klart och det är ju massor av människor som intresserar sig för sporten. Men jag har lite funderingar kring några saker, bland annat det här med att valacker får vara med i de stora årgångsloppen. En valack blir kulltopp och så går det inte att avla på bästa hästen i årgången, det kan jag tycka är märkligt. Vi kastrerar…och nu har jag inga exakta siffror på det här…vi kastrerar i ganska stor omfattning i Sverige, jämfört med andra länder och jag vet inte riktigt vad det bero på. En annan sak jag vill efterlysa är fler handicaplopp inom travet. Jag tror det blir mer öppna och spännande lopp om man gör som i galoppen lite mer och så det här med att vi inte spelar i stall i Sverige. Vi har alltså individuella odds på hästar från samma stall i loppen idag och det förstår jag verkligen inte meningen med. Och den saken ifrågasätts sällan, eller aldrig någonsin. Det borde vara lätt att lösa för ATG, för det är ju inga problem i Frankrike.”

Daniel: ”Nej, det har du faktiskt en poäng i. Man skulle nog slippa en rad spekulationer med ett sådant upplägg också.”

Thomas: ”Jag ska bara sticka in en fråga om något helt annat innan vi avslutar. Du har ju varit en av deltagarna i Filip och Fredriks frågesport ”Alla mot Alla” den senaste tiden och jag måste säga att Sven Melander där håller en ganska allvarlig hållning och ton. Man känner nästan inte igen dig?”

Sven: ”Ha ha, nej, jag har faktiskt sett det själv och kommer på i efterhand att det faktiskt är ett underhållningsprogram vi är med i, men det är nog så enkelt att jag går in i ett annat tillstånd när det blir tävling. Svar på frågor kom till mig lättare när jag var yngre, så jag måste tänka lite mer idag och då får jag en allvarligare blick, det är nog helt rätt. Och så har jag en grej till…Björn, när han vann Derbyt på Jägersro 1968 med Birger Bengtsson. Det var Birger mot bröderna Nordin…Rikitikitavi, apropå hästnamn och det vrålet som hördes när Björn svängde in på upploppet. Det var som när Ego Boy senare skulle vinna sitt skiljeheat i Elitloppet. Det är ett travminne det! Och Margareta mötte jag under en resa till USA några år efter den där artikeln i Ronden. Då steg hon fram och presenterade sig: “Det är jag som är hästhandlaren”. Jag minns det mötet med mycket värme idag och det var verkligen inga hard feelings oss emellan.”

Daniel: ”Många roliga historier har vi tagit del av, tack Sven för att du ville vara med och du vet vad du har för uppgift nu? Ett namn du ska ge oss.”

Sven: ”Tack själva, ja, jag har ett namn på en person som ni måste ringa nästa gång. Tack igen och lycka till i framtiden.”