Firefoot och Ottens Hero får faktiskt stå tillbaka lite den här gången, även om de båda tog varsin snygg seger på Hagmyren i fredags. Jesper Olsson och Maarit Mäkelä gladdes åt de båda triumferna och det här var den så kallade uppladdningskvällen inför Elitloppshelgen. Uppesittarkvällen innan julafton.
En medioker lördag (fast egentligen löpte inte hästar så dåligt) följdes upp av en bättre söndag när Elitloppet med ramlopp av hög klass avgjordes på Solvalla i helgen. Det här är ingen nyhet idag, bara ett inlägg för arkivet och mina tankar om söndagens lopp, där femårige Don Fanucci Zet tog hem finalen av Elitloppet på 1.08,9a/1.609 meter.
Jag var med i bilen till Färjestad den dagen Don Fanucci Zet debuterade, för snart två år sedan och idag är man ju lite glad över att ha varit med ”hela vägen”. Jepson körde. Don Fanucci Zet kom till ledningen (tror nu: tack vare galopperande konkurrent) och bet ifrån sig riktigt fint där framme, trots en rent ut sagt bedrövlig värmning där man undrade om den här hästen verkligen kunde ta sig runt en bana på riktigt. Seger blev det och jag och Jaqueline, Daniel dotter, höll till på publikplats, så vi fick faktiskt stå vid vinnarcirkeln den lunchen.
Sedan kan ni storyn. Inför Rommes V75-omgång under påsken förra året började Redén veva igång snacket om Derbyt och Don Fanucci Zet, från ingenstans. Att det senare gick som det gjorde under 2020 är inget annat än en saga och att Don Fanucci Zet vinner Elitloppet i karriärens 22:a start är smått bragdartat (ett uttryck man får använda på den här sidan). Det är klart att jag grät igår. Det var riktigt jävla stort det här. Ellinor Wennebring som sköter hästen grät också. Vi var många som gjorde det.
Sister Sledge nämner jag så klart också. Vilken lycka, så här i efterhand, att hon inte kom med i Fyraåringseliten för ston. Den batalj vi bjöds på mellan vårt sto och Gocciadoros Bepi Bi var en av helgens toppnummer. Vinnaren eller tvåan som var bäst? Det spelar ingen roll just nu, det är minnet av striden dem emellan som etsat sig fast.
T