Thomas Knutsson

26 feb, 2021 | I huvudet på...

Jaha…vi är kvar i Östergötland och nu har stafettpinnen kommit till dig, Thomas Knutsson, sportchef på Mantorptravet under många år.

– Före detta sportchef måste vi tillägga.

Så är det ju och det blev många år för dig som banans styrande. Vad landade antalet år i till slut?

– Ja, det blev faktiskt 42 som sportchef och jag började på banan några år tidigare.

Daniel undrar hur det går till? Att ha ett sådant jobb under så många år. Motivationen?

– Man kan ju fråga sig det faktiskt och det är nog inte jättemånga sportchefer i landet som suttit på posten lika länge, det tror jag inte och det har till och från varit en utsatt position faktiskt. Många människor har synpunkter på det man gör som sportchef på en travbana och många olika grupperingar har sett till sina respektive intressen, men i stort är väl det en bra sak, att starkt engagemang finns för något. Tonläget i diskussioner var högt även långt innan sociala medier slog igenom och folk utifrån som av någon anledning kommit in i diskussioner inom branschen har ibland blivit chockade över tonen som hållits och över klimatet generellt i travet. Men, jag har haft jättekul på jobbet där tränare, amatörer och inte minst spelare sagt sitt genom åren och det i sig har varit motiverande för mig att hålla på.

Du är pensionär nu?

– Ja, jag höll i länge men nu är jag pensionär och allt har ju med åren blivit ganska annorlunda jämfört med när jag började. Tävlingsdagarna har alltid varit den stora höjdpunkten i mitt jobb, men tidigare var också anmälningsdagarna inspirerande med många samtal och kontakter med folket i travet. Det var ju huggsexa om vilka tränare man skulle locka till sina tävlingsdagar och det var viktigt att få hästar och tränare från till exempel Eskilstuna eller Axevalla till våra dagar, för i och med det följde en ganska stor skara publik med till Mantorp. Mantorp och Örebro har väl haft i princip samma publik genom åren, på den tiden folk åkte på trav och det fanns ju en jäkla nytta av att se loppen på plats då. Man lärde känna hästarna och kunde hitta “vinnarna” ingen annan hade koll på. Idag är bevakningen helt annorlunda. En stor del av travintresset bygger på symbiosen sport och spel. Att öppna ett program och redan vid första anblick fundera ut vem som vinner eller vem som ger vad i odds är spännande i sig.

Har du någonsin hört att Mantorp är en tråkig bana?

– Ja, faktiskt och jag kan väl hålla med till viss del. Det är långt till allt, det är flackt och öppet och logistiken är inte optimal runt banan och på stallbacken. Det är svårt att ta på varför den känslan infinner sig hos besökarna, att det är tråkigt på Mantorp, men viss förståelse har jag för alla som tycker så. En småbana som Lindesberg behöver ju bara ha en strimma sol som skiner över banan för att folk ska trivas.

Men…mitt i det tråkiga måste vi väl ändå säga att Mantorp haft oerhört duktiga sportsliga profiler knutna till sig?

– Verkligen. Under mina första år på banan, mellan 1973-1978, var både Kjell P Dahlström och Bo W Takter både framgångsrika och väldigt karismatiska.

Precis, och apropå Takter, var det tungt när han lämnade Mantorp för Jägersro i slutet av 70-talet?

– Det var tungt, det var det och inte bara för den sportsliga biten för Mantorp, utan jag stod också Bo William nära på ett mer personligt plan. Vi åkte mycket på trav tillsammans och hade roligt tillsammans, men han vurmade för det här med att slippa broddar i hästarnas skor och han ville gärna tävla barfota. På den tiden höll man i regel inte sommarskick på banorna utan det var packad snö vi körde på och han gjorde väl rätt som flyttade söderut, det visade han under många år i Skåne, men det var tungt när han försvann från Mantorp. Bo W är en högintressant person, inte bara som travtränare utan hela människan är intressant.

Har ni kontakt än?

– Vi har haft regelbunden kontakt genom åren kan man säga, även med Johnny, även om det givetvis var mer med den saken under hans aktiva år. Och nu har jag själv inte varit på trav sedan mars ifjol, så man tappar lite kontakt med folk.

Jimmy då?

– Jimmy träffade jag för två år sedan och han är sig lik. Hans resa är fenomenal måste jag säga. Han har gjort det otroligt bra i USA. Ni har väl hästar i träning hos honom än? Eller hos Nancy rättare sagt.

Det stämmer och Daniel har under flera år haft, i någon mening, med Jimmy att göra och Stall Zet har haft flera hästar i träning hos honom, Trixton bland andra. 

– På tal om Daniel så är jag är nästan säker på att han gjorde sin första tv-intervju på en bana med mig, någon gång i början av 2000-talet när han skulle köra hästen Alph Alpha i ett treåringslopp här. Han var långt ifrån bekväm med situationen den kvällen, men det har ändrat sig med åren kan man säga.

Ja, Alph Alpha startade gärna på Mantorp i början vill jag minnas. En av Daniels första profilhästar blev han ju. Profilhästar. Där har Mantorp hållit sig väl framme också under dina år som sportchef. Det fanns ju en viss tjej vid namn Ina Scot på 1990-talet…

– Ja och hon är naturligtvis den största stjärnan banan haft. Allt var så fantastiskt runt henne, med Kjell P:s plan för fyraåringssäsongen, där i princip varje lopp var utstakat långt i förväg och att hon till slut gick genom två säsonger som obesegrad, med 31 raka vinster. Det var otroligt.  Och det där med att han valde Drottningpokalen istället för Kungapokalen för att han ville krama Drottning Silvia. Sedan kom juvelen i kronan med segern i Prix d’Amérique som äldre, med Helen i sulkyn och allt. Kjell P hade kört själv i Prix de Belgique två veckor innan och det var inget riktigt bra genrep, men Ina gick nästan alltid bra för Helen och hon körde ju som bekant fulländat den där dagen. Vi var ett gäng från Mantorp på plats i Paris den helgen och egentligen trodde väl ingen seriöst på att Ina Scot skulle vinna, så det blev en surrealistisk känsla när vi förstod att de faktiskt hade gjort det. Dessutom hade vi så klart lagt in lite sympatispel på henne, så det blev en bra ekonomisk helg också. Det är utan tvekan den häftigaste upplevelsen jag haft i sporten.

Vi tänkte komma in på det. Efter 42 år som sportchef måste man ha hunnit uppleva många roliga och fantastiska stunder i sporten?

– Ja och det är många saker jag har att blicka tillbaka på, men en sak som etsat sig fast är när Mack Lobell skulle starta i Östgötaloppet ett år. Hästen stod, som alltid, på topp och uppmärksamheten runt honom var stor, så när ekipaget rullade in på stallbacken den lördagen stod det massor av människor som väntade på att få se världsstjärnan komma till banan. Magnusson tränade och Nilsson körde och John-Erik var tvungen att anlita en vakt som höll ställningarna utanför stallet. En annan överraskande rolig grej var när Ina Scot kom tillbaka till Mantorp, det borde ha varit runt 2012. Då hade folk i princip slutat komma till tävlingarna, men den kvällen var det en jädrans massa människor på plats på banan. De mjuka värdena vägde tungt den dagen och det var härligt att se hur folk ville visa sin uppskattning för Ina Scot.

Inget annat tokigt som du vill gräva fram ur sportchefsarkivet?

– Jo, faktiskt så hade vi en märklig incident här i slutet av 1970-talet, när Östgötaloppet skulle köras en lördag. Vi hade Solvallas gamla Cadillac till startbil och den råkade få punktering bara minuter innan loppet skulle köras och inget reservhjul fanns. Så personalen pumpade upp däcket så hårt de kunde, samlade hästarna till start och släppte iväg fältet. I samma sekund som vingarna slogs ihop var däcket tomt på luft och bilen krängde ut och iväg från hästarna. Mad facit i hand var det så klart ett ganska dåligt beslut rent säkerhetsmässigt, men jag tror varken publik eller aktiva märkte något av händelsen.

Mer!

– En mer obehaglig händelse har jag också. Tidigare skedde all omsättning till en tävlingsdag på banan, det var banans spel som var nästan hela intäkten och jag miss att vi under en tävlingskväll inte fick upp kassaskåpet där alla pengar skulle förvaras. Så jag fick ta med mig hela dagsomsättningen hem, runt 300.000-400.000 kronor i kontanter och förvarade alla pengar under sängen över natten. Inte heller det var särskilt bra ur säkerhetssynpunkt, men det är många år sedan och nu kan vi prata om det.

Vi måste säga något om en annan Mantorpprofil, innan vi glömmer det. Per K Eriksson firade enorma framgångar i USA han också.

– Visst och Per är en toppenkille på alla sätt. Hans otroliga år i USA och att han kom hem igen, där han från början, tror jag, fick lite för stort stall än vad han hade tänkt sig. Han trivs med tillvaron som den är nu med en mycket mindre rörelse.

Vi ska sy ihop påsen Thomas. 47 år på jobbet, 42 av dem som sportchef. Är du stolt över vad du uträttat för travet?

– Det har ju varit fantastiska år, det måste jag säga. Jag är inte visionären kanske, den som kom med alla de nyaste idéerna, men jag vill tro att det var ordning och reda runt mig och jag är nöjd med vad jag gjort. Sedan behövs det en visionär också, för att få balans i allt. Att jobba med det här kräver ett starkt travintresse och det hade jag sedan jag var barn, jag vill säga att det är en förutsättning att vara travintresserad för att göra ett vettigt jobb. Jag minns att jag hade ett års uppehåll från tjänsten på Mantorp runt 1975, när jag gjorde lumpen och eftersom jag var placerad i Stockholmstrakten besökte jag Solvalla varje vecka. Det var båt, buss och tunnelbana och buss igen innan jag var famme och sedan var jag tillbaka på regementet halv två på natten. 1975 var jag till och med först av alla in på Solvalla under Elitloppsdagen. Klockan var 09.00 så det var långt innan “inspringet” blev populärt. Hur som helst, det är travintresset som ligger till grund för mina år som sportchef.

Och nu ska du lämna över pinnen till någon annan. Har du funderat vem vi ska in i huvudet på?

– Jag har tänkt lite och tror att H…

Tack så mycket. Vi stoppar där och avslöjar inget. Kul. Vi får tacka för att Carl-Henning valde dig och önskar en trevlig dag.

– Tack själva. Det var trevligt!